Anno 1720 "D 10. Jannuari copulerades Gunne Olsson Kirstin Olufsdotter i Hult." Utdrag från Öckerö Socken: "Hemmansägaren Gunne Olofsson i Hönö Hult hade 1705 en piga, som hette Maret Helgesdotter. Hon var från Västra Frölunda. Hon brukade sällskapa med drängen Jacob Andersson fran Gårda, son till "Anders skräddare" där. På vintern 1705 förstod Maret, att hon skulle få ett barn. Hon ville bli fri från sin tjänst och fara hem, men det tillät inte husbonden. Snart kom talet ut på Hönö, att pigan var i grossess. Hon sökte på allt sätt dölja sitt tillstånd. På husbondsfolkets fråga svarade hon, att hon "var förstoppad'~ (hade fått förstoppning) . Hela tiden hölls hon i vanlig, sträng sysselsättning.
Lördagen den 22 april var det särskilt svårt för henne. Hon klagade över smärtor i ryggen men fick likväl arbeta. Hon trodde eller ville låtsa sig vara ansatt av trolldom, "trollkrystad", dvs. klämd, pressad, misshandlad av trollen. Därför "rökte hon sig med en midsommarkvast" för att därmed driva bort satans demoner, som plågade henne.(Vart svenska folk led ännu av sviterna efter de stora häxprocesserna. Jämnt ett är förut hade sista "häxan" bränts i Sverige. Enbart i Bohuslän hade 29 kvinnor (därav 8 på Tjörn) gått en kvalfull död till mötes, förutom dem som dömts till döden men avlidit före exekutionen eller gått sina domare i fönväg.). Detta såg Gunne, som menade, att det inte längre "var något ont på färde med henne", eftersom hon Iyckats driva andarna på flykten.
Söndags morgon skulle Gunne Olofsson och hans hustru gå till kyrkan. De frågade Maret, om hon "kunde koka". Pigan svarade ja, och husbondsfolket begav sig till gudstjänsten. Under tiden kom grannhustrun, Gunnes syster, in. Hon såg, hur svårt medtagen Maret var, bad henne komma in till sig. Men pigan ville inte. När grannen gått, smög sig Maret ut. Hon gick så långt hon orkade. I en bergskreva födde hon barnet. Det var vid liv. Hon virade in det i en duk och sänkte ner det i en vattenhåla.
Hemkommen lade Maret sig på en bänk. När husbonden kom från kyrkan, märkte han förändringen hos pigan. Han frågade, varför hon såg annorlunda ut nu än för några timmar sedan. Maret: "Jag har orsak att tacka Gud, ty nu är jag av med mitt onda."
Hustrun sade: "Tag genast på dig och gå till prästen. Bed honom om en sedel (intyg), som befriar dig från allt rykte om havande." Pigan ~ick den långa vägen från Hult till Öckerö, men kyrkoherden Böcker var inte där; hade redan begett sig till Torsland~. På måndagen var hon tvungcn följa med Gunne ut på fiske. När de kom hem igen, sade husbonden: "Nu måste du fara till kyrkoherden i Torslanda och få ett intyg, som gör slut på allt förtal. Maret begav sig i väg. När hon äntligen kom fram, förklarade kyrkoherden, att han inte kunde ge ett sådant bevis. "Vore hon fri, så skall det visa sig."
Gunne Qlofsson lät henne utförl vanliga sysslor, såsom ate "mala malt" och hjälpa till med fisket. På fredagen i samma vecka for husbonden och pigan till Göteborg. Gunnes värdinna uttalade sin förvåning över Marets sjukliga utseende, undrade om ej Gunne lagt märke därtill. Han svarade med att he kvinnan "molcka" (mjölka) pigan(!) Då skulle det visa sig, hur det var beställt med henne. Så skedde. Därvid uppenbarades, att Maret fött ett barn.
Den stackars flickan - nu kallad "kånan" - Iämnade i hast sällskapet, flydde till sitt hem i Önnered och talade om allt för föräldrarna. Fadern blev förtörnad och sände henne omedelbart tillbaka till Hönö. Där erkände hon sitt brott och visade platsen, där barnliket låg. Tre kvinnor, Maret på Oderslätt, Karin i Hult och Elin i Gårda, var ock tillstädes. De kunde konstatera, att barnet varit fullkomligt framfött.
Den 13 juni 1705 stod "kånan" och drängen Jacob inför rätta på tinget i Bärby. Gunne olofsson med hustru samt fem andra hönöbor, däribland "Skräddarn", var också med. Maret erkände allt, som lades henne till last. Som förmildrande omständigheter framhöll hon husbondsfolkets hårdhet mot henne. Häradsrätten pressade Gunne och hustrun starkt i denna punkt. Men de upprepade ständigt till sitt försvar: De var okunniga om rätta förhållandet, ty pigan skyllde alltid på förstoppning. Rätten godtog denna förklaring. Även drängen erkände sin andel i historien men förnekade bestämt, att de två kommit överens om att avliva barnet. Maret handlade utan hans vetskap. Ja, hon hade inte ens sagt till honom, att hon var havande.
Efter överläggning föll så häradsrättens dom: Enligt 2:a kap. i högmålsbalken och kungl. plakatet om barnamord (1684) "dömes pigan Maret Helgesdotter if rån livet och i båhle brännas'' (Den lagbok, som följdes, var konung Christoffers landslag av 1442, ändrad av Karl IX 1608. Paragrafen i fråga Iyder: "Dräper man eller kona med Wilia eller morder Barn sitt, hädhit (hedniskt, dvs. odöpt) eller Chritit. . ., tha skal Man steghlas och Konu brännas." Det kungl. plakatet fastslar, att "Kåhnan" ej kan undkomma dödsstraffet genom "föregivande,att fostret vore dödfött eller icke fullgånget". "Slijke lättfärdige och arge Kåhnor dömmes tilDöden och Båhlet" för att "försona och blidka Gudz Wreede, som aff sådan grof Missgiärning Land och Rijke ofwergå kan."). . Drängen Jacob såsom icke delaktig i mordet fälldes till ansvar enligt giftermålsbalken, skulle erlägga 40 marks böter och en söndag stå uppenbar.
Utdrag från Gunne Olssons Bouppteckning Anno 1736 29 Novemb.